Ska just nu skriva ett jävligt ärligt inlägg efter någon cider såhär en fredagskväll. Tårarna rinner och jag vill bara ge upp! Kan inte fatta hur jag kom hit. Även om jag har människor omkring mig nästan hela dagen, varje dag, känner jag mig så ensam. Har spenderat kvällen på en supertrevlig förfest men när effekten av de få cider jag hade med mig börjar avta kan jag inte sluta tänka på att jag ska jobba vid halv elva i morgon och jag vill bara hem. Samtidigt slår känslan av ensamhet mig. Där går jag med Eric, grabbarna och de från förfesten, och det är verkligen inte något fel med dem men alla mina vänner hemifrån, var är ni? Det är kvällar som dessa som jag saknar er mest! Jag lever fortfarande på vecka 29 och kommer göra det tills nästa gång jag kommer hem, det är de stunderna jag tar med mig för att orka vara här. Det jag vill är att tillhöra något, ha någon att ringa och bara höra hur det är. Eller planera kvällar som ikväll hade kunnat vara med struntprat, alkohol och dans.

Dystert jag vet. Men jag skriver det nu för om någon skulle fråga i morgon så kommer allt vara toppen. Och det är just toppen det är när ni frågar. Då känner jag inte efter, skulle jag göra det varje gång jag får frågan om hur det är skulle jag vara hemma i lilla Ljungby för längesen. Oftast är det bra men när jag råkar påminna mig själv om hur mycket jag missar av hemmasommar och att jag inte har några vänner här blir det sjukt tungt. Som sagt jag vill bara ge upp!

Sov gott!