I söndags när jag och Jenna gick hem från personalutflykten gick vi förbi Oslo Domkirke för att titta på blommorna, ljusen och breven som folk från hela Norge lämnat för att hedra alla de som drabbades den 22 juli. Det har varit blommor på alla statyer och alla fontäner efter förra veckans roståg. Otroligt gripande att se och hela stämningen runt kyrkan var annorlunda på något vis.

När vi stod där och tittade kom citatet på bilden upp i huvudet. Det kommer från en ung kvinna som var på Utøya vid attentatet och det har verkligen satt sig fast hos mig. Det första jag tänker är att hon har så rätt!